I den här intervjun träffar vi på Jonas Carlberg som har tagit steget för att satsa på tränarkarriären efter att kroppen började lida av fotbollen. Jonas är en trevlig kille med många goda och smarta tankar om tränarrollen och mycket annat. Han har tränat både seniorer och ungdomar vilket gör att han har en stor inblick i flera olika personligheter.
Bild: Jonas Carlberg ”in action” som spelare i Höörs IS
Berätta lite om dig själv. Vad har du gjort innan och hur kom du in på att bli tränare?
Först och främst roligt initiativ från fotbollsovningar.se, både med tillgång för oss tränare till en användarvänlig digital övningsbank samt att få erbjudandet att bli intervjuad. Det blir spännande att följa er resa.
Jag är uppvuxen i Mellanskåne och spelade som högst division 3 fotboll med Höörs IS. I samma klubb tränade jag deras P92 samtidigt som jag spelade i seniorlaget. Dessa roller kunde jag kombinera smidigt med studier på Fotbollstränarlinjen i Eslöv där jag gick direkt efter gymnasiet. Allt eftersom spelarkarriären led så slet fotbollen på kroppen och jag insåg tidigt att framtiden låg inom tränaryrket, därför satsade jag helhjärtat på tränarrollen strax efter jag blivit 25 och flyttat till Malmö. I LB07 P99 utvecklades vi tillsammans under två säsonger till ett av Skånes bästa lag och efter jag gått vidare till Bunkeflo FF så spelade LB07 killarna vidare i U17 Allsvenskan under en säsong. Det mest prestigefyllda lag jag dock har tränat är Landskrona BOIS i U19 Allsvenskan, spelarna där var enormt talangfulla. I skrivande stund arbetar jag som Idrottslärare & NIU Fotbollsinstruktör på ProCivitas i Malmö, samt har ett omfattande ledaråtagande för IFK Malmö.
Vilken är din favoritövning? Och varför?
Jag är svag för matchlika kontringsövningar: tempofyllda anfallsomställningar med avancerat passningsspel för att skapa målchanser när ytor uppstår i djupled. Trenden med att eftersträva högst bollinnehav har skapat mer passningssäkra spelare och kortpassningsorienterade lag, men fotboll går i slutändan ut på att göra fler mål än motståndarlaget. Jag föredrar därför spelare som vågar kliva fram och avgöra matcher före spelare som ”tar det säkra före det osäkra” med enkla beslut, och organiserar mer än gärna övningar som uppmuntrar spelare att ta svåra beslut.
Vilken fotbollsövning känner du ger mest för dina spelare? Om man ser utvecklingsmässigt?
Det beror alldeles på vilken ålder och nivå spelarna befinner sig på, men oavsett nivå och ålder så är det viktigt för mig med matchlika övningar som är riktningsbestämda och har mål. Slutprodukten ett lag tränar inför är elvamannaspel, därför är det viktigt att utgå från det färdiga spelet i sin träningsplanering så att spelarna kommunicerar taktiskt utifrån lagets arbetssätt i alla spelövningar. Det färdiga spelet ger bäst utveckling, och det går att bryta ner i funktionella temaövningar för att få fram olika utvecklingsområden och syften.
Du har ju tränat både senior och ungdom, vad är skillnaden? Finns där fördelar och nackdelar med respektive grupp?
Skillnaden är faktiskt inte jättestor mellan t.ex. femtonåringar och tjugofemåringar. Det jag dock märkt av är att det är svårare att påverka och förändra en vuxen som är mer ”bekväm” i sin personlighet. Ungdomar är mer påverkningsbara på både gott och ont, det är därför det kan vara otroligt utmanande men även roligt att arbeta med ungdomar. Ett stort problem, tyvärr, med ungdomsfotboll är att föräldrar kan vara krävande och svåra att kommunicera med; ofta har föräldrar inte förståelse för de krav som ställs i ledarrollen och jag önskar att fotbollsförbundet tog ett ännu större ansvar för att lära föreningsmänniskor och föräldrar att kommunicera bättre med varandra så att vi drar åt samma håll. Skåneboll är långt komna i detta utvecklingsarbete och en viss effekt kan redan märkas, det är inte lika hetsigt på sjumannamatcher som det var för ett par år sedan. De föräldrar som dock är sunda i sitt engagemang för sina barn ska ha en rejäl eloge, det är inte på något vis lättare att vara fotbollsförälder än fotbollsledare.
Vad är den största utmaningen för dig som tränare?
Jag har alltid försökt vara i kontroll över min egen utveckling och mitt eget lärande, därför har jag tidigare varit lite väl öppen inför de nya lärdomar fotbollen kan erbjuda. Dock kan man inte i ett tränarskap ha för många ledarstilar och preferenser, så min utmaning på senare år har varit att vara mer konsekvent med de bitar jag tycker är viktigast för mina spelare att lära sig – deras utveckling är prioriterad.
Redan nu börjar vissa tränare fokusera på nästa säsong. Hur ser en bra försäsong ut för ditt lag?
Sverige har en väldigt lång försäsong vilket kan märkas på spelarnas motivation – de är inte jättetaggade i januari månad med tre månader kvar till seriestart så det är viktigt att ha en träningsplanering med övningar som är motiverande i sig, utan för hög eller låg arbetsbelastning. En bra försäsong märks egentligen först vid seriestart: spelarna är skadefria, vältränade och de förstår sin individuella roll i lagets kollektiva arbetssätt.
Om någon hade bett dig kombinera det bästa träningspasset för fotboll, hur hade det sett ut?
Jadu, tuff fråga. Fotbollen, som sagt, är i sin färdiga form elvamannaspel; jag försöker se till att respektive övningar ligger så nära det färdiga spelet som möjligt utan att tappa tempo och kvalitet, samt att de är anpassade utefter det specifika arbetssätt laget ska träna på.
En stor utmaning för många tränare är olika personligheter i gruppen. Hur tycker du att man hanterar det här på bästa sätt? Har du något eget exempel hur du hanterat en särskild situation?
Olika personligheter är viktigt för ett lag, människor är av naturen olika och har rätt att bete sig olika. I ett ledarskap måste du vara anpassningsbar inför dina spelares diverse personligheter, annars kan du inte förvänta dig att nå fram till dem pedagogiskt. En stor utmaning är att få individerna att dra åt samma håll och då krävs det att man investerar tid i deras kollektiva förmåga att kommunicera. För att få dem att dra åt samma håll och utveckla en gemenskap så brukar jag systematiskt försöka sätta bra exempel – ta i hand med alla, ägna tid åt alla, umgås med alla, visa att du är glad att de är där. Det brukar på lång sikt smitta av sig på spelarna.
Vad jag dock kräver i varje lag jag tränar är att personligheterna inte är destruktiva för lagets gemensamma trivsel och mål. Vissa spelare kan gömma sig bakom påståendet ”jag är en stark karaktär”, och att de tränare som inte stryker dem medhårs har ”svårt att hantera starka karaktärer”, men man kan ha otroligt starka karaktärer i laget som bidrar med sund vinnarskalle och positiv energi. Jag avskyr spelare med själviska beteenden, t.ex. spelare som aldrig samlar in material efter träning – utan material kan vi inte gärna träna och alla i laget, i allra högsta grad spelarna, bär ansvar för träningsmiljön – inklusive dess trivsel. Man ska absolut inte vara konfliktbenägen som fotbollstränare, men om du är konflikträdd är du i fel bransch. Och tränaren har sista ordet.
Tack så mycket för att du ställde upp! Vi är säkra på att du kommer att gå långt inom fotbollen.
Känner du någon annan tränare som vill synas här eller har en speciell infallsvinkel som hen vill dela med sig till Sveriges fotbollstränare? Kontakta oss.
